Violetta, 12 år

På den svarta tavlan i Violettas tidigare skola har ingen suddat ut den tecknade blomman och bokstäverna ”Mama”. Fönstren är utblåsta och taket hänger i lösa bitar. När striderna stod som värst fick hennes lilla by Nikishino namnet Helvetets portar av de omringade ukrainska soldaterna. I dag är 90 procent av husen raserade.

Hemma hos Violetta fryser vattnet på väggarna till is. En granat förstörde taket och det läcker in. Därför får hon sova i uthuset tillsammans med sin bror och bebissyster. Men fortfarande går Violetta då och då till sin gamla skola några hundra meter bort. Hon går utmed leriga gator kantade av ruiner och i sällskap av några enstaka skällande hundar. Hennes familj tillhör de som inte har råd att fly.

Hon tycker om att leka i den gamla gymnastiksalen i den utbombade skolan. Violetta säger att hon älskar dans, ryska och litteratur. Men i hennes nya skola i grannbyn finns inte mycket förståelse för krigets offer. De betraktas mest som en belastning i en redan överfull skola.
– Lärarna brukar kalla mig för luffare. De säger: ”Stick tillbaka till den gamla skola.” Och sen: ”Oj, jag glömde att den inte finns kvar.”
– Det vet att jag blir ledsen då, säger flickan.

Personalen tillåter henne inte att vänta i värmen inne i skolan när dagen är slut utan hon måste gå ut och stå i kylan. Hemma saknas det mesta, både i det trasiga huset och i skafferiet.
– När Violetta blir stor ska hon ha en egen affär, säger hon.

Nikita, 8 år

– Det jobbigaste är luften som är så dålig. Hemma kunde jag andas frisk luft. Här kan jag knappt andas alls, säger Nikita.

Fakta

UKRAINA

Huvudstad: Kiev
Typ av konflikt: inbördeskrig med rysk, militär inblandning
Så länge har kriget pågått: Sedan 2014
Därför krigar de: Efter den så kallade Majdanrevolutionen 2014 iscensatte Ryssland ett väpnat uppror i de mer ryssvänliga delarna av östra Ukraina. Samtidigt annekterade Ryssland Krimhalvön. Regeringen i Kiev gjorde väpnat motstånd med stöd från USA och EU.
Så många har dött hittills: Strax över 9 000.
Antalet barn som är internflyktingar: 215 000

Ingången till hans nya hem är ett plåtskjul på ett fält mittemot en fabrik i stadsdelen Trudovskie utanför Donetsk. Trappan leder ned till ett atombombsskyddsrum från det kalla krigets dagar. Bakom den tunga järndörren möts man av en tung doft av svett, urin och unkna madrasser. På betongväggarnas friser finns det teckningar från det kalla kriget av olika amerikanska, tyska och franska flygplanstyper. Plan som kan tänkas släppa bomber över det dunkla skyddsrummet.

Den allvarliga åttaåringen berättar att han saknar sitt egna skrivbord och sin stol i hemmet. Huset ligger på den ukrainska sidan av frontlinjen i en stadsdel som ofta är under beskjutning. Familjen har valt att söka skydd närmare släktingar på separatistsidan.
Längst in i en del av skyddsrummet, som Nikitas familj delar med två andra familjer, finns hans säng. Ägg steks på en osande panna i ett hörn. Här och där ligger några plastleksaker.
Men Nikitas favoritleksak är i trä. Det är en hopsnickrad automatkarbin med ett litet järnrör som pipa. Pojken vill absolut bli fotograferad med sin träbössa. Stolt springer han sedan och hämtar en militärbasker som en släkting har gett honom.
Nikita tänker bli soldat när han blir stor. Soldat i en specialstyrka.

Denis, 14 år

”Kasta den inte”, sa Denis till sina kamrater när de började bolla bomben till varandra. Han var inte ensam om att säga så i gruppen med sju skolkamrater. De hade stannat till vid en liten sjö på väg hem från skolan. Det gjorde de ofta. Men den här dagen låg bomben där. Två av pojkarna bar morskt med sig projektilen när gruppen fortsatte hemåt. Denis kände sig olustig till mods.
– Jag gick främst i ledet när jag hörde explosionen. Plötsligt låg vi alla på marken. Jag hörde ingenting. Men jag såg att jag blödde. Mycket, berättar Denis.

Senare fick pojken reda på att han hade förlorat två och en halv liter blod ur de sönderslitna benen och ur axeln. En av hans kamrater lyckades ringa efter hjälp. Sextonårige Vladimir dog på en gång. Denis jämnåriga kompis Ivan fick hjärtat perforerat av splitter. Han avled på väg till sjukhuset.

Efter elva operationer på traumasjukhuset i Donetsk är Denis åter på benen – om än med kryckor.
Han tänker ofta på sina döda vänner.
– Då blir jag sorgsen, säger han.
Att rensa Ukraina från icke-exploderade bomber och minor är en gigantisk uppgift. FN har i skarpa ordalag fördömt användandet av så kallade klusterbomber (en behållare som i sin tur innehåller ett stort antal mindre bomber) i Ukraina. Upp till 40 procent av dem exploderar inte när de slår ned, vilket förklarar att offren för dessa bomber i 90 procent av fallen är civila, enligt hjälporganisationen Handicap International.
Bland annat har sådana bomber använts i tätbefolkade områden runt Donetsk.

Illya, 14 år

Illyas internatskola, ”Nummer tre” i Jilploschadka, ligger vägg i vägg med en militärkasern, alldeles nära fronten sydväst om Donetsk på separatistsidan. Soldater kommer genast ut för att avvisa bilen som parkerar på skolans parkering. Åtminstone tills de förstår att ärendet gäller porten bredvid.
Att skolbyggnader och militära installationer inte hålls ordentligt isär är emot alla internationella normer för krigföring.
Skolans rektor medger att det inte alltid känns helt säkert, men hon gör vad hon kan för att få eleverna att känna sig trygga här och för att få dem att glömma att deras hem är bombade och att det finns prickskyttar på taken i området. En av de mer tystlåtna eleverna på internatet är 14-årige Illya.

Illya håller nästan hela tiden den ena handen över den andra som för att massera den eller kanske dölja den. En del av hans långfinger blev kvar i en närliggande skog. Han var ute tillsammans med sin mamma och sin nioåriga lillasyster Dasha för att leta efter en granne som gått ut, men inte kommit tillbaka. Då exploderade en personmina. Mamman skadades svårt i benen.
Sedan dess har sonen en ständig, pyrande vrede i kroppen.
– Jag känner en sådan ilska mot de som gjorde det här mot oss, säger han.

Andrey, 17 år

Andrey var bara 15 år när han tillsammans med sin pappa tog värvning i ett av de lokala förbanden i östra Ukraina. Kvinnorna i familjen tyckte inte att det var en bra idé att en så ung pojke skulle börja kriga. Ingen brydde sig om, att det är ett krigsbrott att använda sig av soldater under femton år och mot internationella normer att använda sig av barn under 18 år.
– Men bataljonchefen lovade mamma att hålla ett öga på mig.
Han försäkrade henne att jag inte skulle vara längst fram i linjen, minns Andrey. I början handlade det mest om att hjälpa till att bära fram vapen och ammunition till de äldre soldaterna. Samtidigt fick han lära sig mycket om hur man använder olika vapen. Andrey hade redan lite kunskap i vapenhantering och förklarade att han var villig att strida. Hans förband hamnade i Saur Mogila nära den ryska gränsen. Där stod ett av de hårdaste slagen sommaren 2014. Höjden där Saur Mogila (Mogila betyder ursprungligen ”gravhög”) ligger, erövrades och förlorades av vardera sidan ett halvdussin gånger. Ryssland gav separatisterna ett avgörande stöd, bland annat i form av luftvärnsutrustning. Det var en av dessa rysktillverkade luftvärnspjäser som sköt ned Malaysia Airlines, Flight 17.

På marken fick Andrey ta en allt aktivare del i striderna. Frågan om han själv har dödat stör honom. Han tittar ned i skolbänken.
– Jag vet inte. Jag är inte säker på det. Jag har kanske bara skadat fienden, säger han. För att ha tagit värvning så ung och för att ha deltagit i slaget om Saur Monzuna har pojken som nu är 17 år fått två medaljer. När han var soldat på riktigt så ville han bli antagen till kadettskolan. Nu när han är där tvekar han. Livet som ung soldat gav en känsla av frihet. Här på skolan har de vuxna skapat en massa regler och vidtar disciplinära åtgärder när de inte följs.
– Jag har lite svårt för det, säger Andrey.
Helst vill han tillbaka till fronten.
– Där skulle jag göra mer nytta.

Artem, 7 år

I hyllan i sjuåriga Artems sovrum på sjukhuset i Donetsk ligger en stridsvagn i plast, bredvid några barnböcker. Hans pappa Alexandr himlar lite med ögonen och ler lite ironiskt.
– Ja, han är ju bara en liten pojke och tycker fortfarande om att leka med den, trots allt som hände, säger han.
Hans son lekte i närheten av en riktig stridsvagn tillsammans med sin nioåriga kusin Xantia. Plötsligt exploderade allting i en enorm eldsflamma runtomkring honom. ”Terrorattack”, hävdar pappan.
Elva operationer senare har fortfarande ingen velat berätta för Artem att hans kusin dog bredvid honom. Det heter att hon vårdas på ett annat sjukhus.

Enligt läkarna dör en av tre med så allvarliga brännskador som de Artem har. Sextio procent av kroppen är täckta av tredje gradens brännskador. Luftvägarna skadades också. Artem skriker av smärta när han gör de nödvändiga rörelserna för att huden ska tänjas ut och inte dra ihop sig som en för liten kroppsstrumpa.
Både hans pappa och läkarna förklarar för pojken att han måste sluta gråta. Vara en man och bita ihop.

Artem reser i sitt huvud. Han minns saker som han lärt sig i livet innan sjukhuset. Med en lite visslande och rosslande röst citerar Artem utantill hela dikter av den ryske nationaldiktaren Alexander Pusjkin. Som den ur sagan om Ruslan och Ludmila:
”Där var jag en gång, den lärda katten/
Nära, under eken satt jag
Och drack av mina nöjens söta mjöd/
Talade mig full av sagor… Med nöje
Dessa sagor som jag minns.”

Aleksandr, 17 år

– Tack, jag mår prima, säger Aleksandr när han kommer hem från skolan och går in i det lilla lanthuset i byn Nijne Krinskoe i östra Ukraina. I sin ena hand har han ett hål som en djup krater. Hans skallben har på vissa håll ersatts av kompositmaterial. Hans ansikte bär fortfarande spår av splitter. Han förlorade vänsterögat. Men han klagar inte. På sin höjd medger Aleksandr att det söndertrasade knäet värker lite vid skiftningar i väderleken.

I mitten av det lilla vardagsrummet springer systerdottern Nastya med hoppande steg och en bullrande läsplatta i handen. Det var henne som Alexandr räddade livet på, då han för ett drygt år sedan hörde det där visslande ljudet. Inom en sekund kastade han sig över flickan som då bara var två år och skyddade henne med sin egen kropp.

Själv hade han just fyllt sexton. Hans syster hade bett honom att gå ut och leka med systerdottern. De hade gått över till fältet på den andra sidan grusvägen. Om det var en landmina eller en granat som exploderade bryr sig ingen om i familjen idag. Läkarna var i alla fall alla ense om en sak: med de skador som Aleksandr hade skulle nästan ingen människa ha överlevt.
Det var för övrigt allt för många som dog den sommaren 2014, då regeringsstyrkor, separatister och ryssar kämpade mot varandra kring deras by. Det var inte om deras by som slaget stod, men den råkade finnas mitt mellan dem. Nästan dagligen flög det granater och helikoptrar på låg höjd över gården med hönsburarna och utedasset. På natten tog hela familjen skydd i källaren.

Gränsen till Ryssland ligger bara en dryg mil bort, fågelvägen. Alexandr har inte ändrat sina framtidsplaner.
– Redan innan det här hände så ville jag bli gränsvakt. Det tänker jag fortfarande bli, säger han.

Vika, 9 år

Ingen av Vikas klasskompisar vill komma och hälsa på henne.
– Deras föräldrar tillåter dem inte att göra det. De säger att det är för farligt, förklarar Vika.
För att komma hem till henne måste vi åka förbi militärspärrar. Längre bort hör vi eldgivning från såväl granater som automatgevär. Vika bor med sin mormor i Sparták, alldeles bakom Donetsk internationella flygplats. Eller rättare: vad som är kvar av den. I dag är den en grå hög av glas och betong med kablar som hänger ned. Avskurna från all hjälp utifrån, försvarade en liten grupp ukrainska regeringssoldater flygplatsen med näbbar och klor under flera veckor vintern 2015 ända tills övermakten blev för stor.

En bagagevagn och en sönderskjuten Turistbyrå-skylt är de enda tecken på att detta en gång var en flygplats. I dag står de båda fienderna i leriga skyttegravar och beskjuter varandra på några hundra meters avstånd kring flygplatsen, trots det bräckliga eldupphöravtalet i Minsk.
För Vika innebär det att hon inte kan bo i sin mormors lägenhet på andra våningen. Köket som hon delar med en annan familj är ett skjul av plast och plankor mitt på gården med en vedeldad spis i mitten. Trots de tunna väggarna ger det lite värme från kylan. Det är här hon tvättar sig i en bytta.

Nere i det kanske tio kvadratmeter stora källarutrymmet, som Vika delar med sin mormor, är det också varmt. Men här sticker röken från den vedeldade spisen i ögonen så att det blir svårt att se någonting alls i dunklet.
Vikas trognaste lekkamrat är den tjocka, grå katten Masyanja.
Hennes mamma lever inte längre, men ibland besöker hon sin pappa i ett närliggande kvarter.
– Men hos honom kan jag inte bo. Han bor på femte våningen och det är för farligt för mig, säger Vika och klappar Masyanja.

Angelica, 5 år

Angelicas mamma Anna Zenko försöker vara så varsam hon kan när hon är i köket. Hon vet att det räcker med att hon tappar något i golvet för att hennes femåriga dotter ska rusa ut i korridoren.
– Då skakar hon i hela kroppen och liksom kryper in i sig själv, säger mamman. Korridoren är det enda rummet i lägenheten som inte har några fönster. Om Anna, hennes pappa Oleg och den lilla illern Jora hade haft ett skyddsrum lite närmare, hade de rusat ned där när granaterna faller.
– Men det är minst tio minuter bort, till fots. Det kan hända vad som helst på vägen, säger Anna Zenko.
Istället är det i korridoren som de sitter när granaterna faller.

De vuxna kring Angelica allt mer apatiska för varje månad som går av kriget.
– Vi hade en grannkvinna som gick ut och rökte en cigarett på kvällen. Hon dog av splittret från en granat. Vad ska jag säga? Hennes tid var kommen, säger Oleg och tänder själv en cigarett utanför huset.
Kriget har däremot gjort hans barnbarn mer tystlåten och inåtvänd. Angelica tycker om att teckna, men inte att prata. Kriget har också gjort hennes mamma allt mer orolig. Hon arbetar som sjuksköterska i Donetsk.
Varje gång det kommer in någon skadad kan hon inte låta bli att tänka på dottern där hemma.
– Då undrar jag om hon är i säkerhet? Kriget påverkar oss alla. Till och med den lilla illern springer och gömmer sig under sängen när de börjar skjuta, säger Anna.