Psykologen: ”Själva traumat är inte allt”

Mark Jordans har arbetat som barnpsykolog i krishärdar på flera olika kontinenter. I dag är han utvecklings- och forskningsansvarig vid hjälporganisationen War Child.

Vad händer med psyket hos barn som växer upp i konfliktområden?

– Det händer så mycket olika saker med dem. Somliga kommer att klara sig utan minsta problem. Andra kan bli väldigt sjuka med tecken på irritation, aggression, ångest, sömnlöshet eller börja kissa i sängen. Det gäller speciellt när konflikterna drar ut på tiden. Det är när barnen inte längre klarar av att ha ett normalt umgänge med kompisar och familj som det blir problematiskt. Men vi får inte glömma att en majoritet klarar sig utan att drabbas av till exempel posttraumatisk stress.

– Det finns en tendens i dag att överfokusera på posttraumatiskt stress. Det gör att man riskera att missa andra symptom, som depression eller ångest. Sådana symptom kan i sin tur ha att göra med att hela deras samhälle och omgivning ligger i spillror. Själva traumat är inte allt.

Vad kan man göra för att hjälpa barnen?

– Det finns ett helt spektrum av saker, beroende på behov. Ibland – och om samhället har blivit tillräckligt fredligt – kan det räcka med att få tillbaka aktiviteter som försvunnit under konflikten: till exempel koranläsning och fotbollsmatcher. Det är också viktigt att hjälpa föräldrarna att handskas med barnens aggressivitet eller ångest. Det kan vara att lära dem att inte eskalera barnens aggressivitet genom att inte själva bli arga.
– Skollärare kan också utbildas och ges ökad förståelse. Även i krigszoner finns det ofta kvar någon form av skola eller sjukvård. För svårare kliniska fall måste man sätta in tyngre terapiarbete med välutbildad personal.