e förstörde mitt liv! De tog min oskuld och min barndom ifrån mig. Det måste bli ett slut på de här grupperna som våldtar och plundrar, säger Aziza Riziki.
Ännu nio månader efter födseln håller hon bebisen Pascal med viss tveksamhet. Aziza var bara tolv år när hon blev gravid. Livet innan var fattigt men fridfullt, säger hon.
– Jag hade det bra tillsammans med mina föräldrar och syskon i vår by. Men en dag när jag skulle hämta grönsaker ute på fältet så kom det fem män ur Raïa Mutomboki. De var alla beväpnade och på väg hem från en strid. De drog ut mig i skogen. Där tog männen mig en efter en, berättar flickan med entonig röst.

Aziza var övertygad om att de väpnade männen från den så kallade Raïa Mutomboki-rörelsen skulle döda henne där i skogen, i gränslandet mellan södra och norra Kivu i östra Kongo-Kinshasa. Det är så de brukar göra, menar hon.
– Men gruppens ledare, en man i 35-årsåldern, bestämde sig för att jag skulle bli hans fru, så de tog mig till deras högkvarter, berättar Aziza Riziki.
För den tolvåriga sexslaven blev det början på en skräckfylld tid i djungeln. Den väpnade gruppen bestod av ett åttiotal personer, däribland ett tiotal sexslavar i de yngre tonåren.
– Det tog bara en månad innan jag blev gravid. Jag var livrädd för att fostret skulle ta livet av mig. Men mannen som tagit mig till fru blev glad. Jag slapp de tyngsta jobben, berättar Aziza.

Bland annat fick hon tillverka de talismaner som soldaterna i Raïa Mutomboki-rörelsen anser ha magiska krafter och göra dem immuna mot fiendens kulor. När barnet var fött och hans navelsträng var avskuren med ett rakblad hade Aziza bara flykt i tankarna.

Efter två månader smög hon ut ur hyddan med en bunt kläder till sig själv och barnet och sprang ut i djungeln – medvetet i motsatt riktning till sin hemby där hon ansåg att de först skulle leta efter henne. I två dagar och två nätter gick Aziza genom djungeln tills hon kom till en by där hon fick vatten och mat, men också beskedet att hon fortfarande var jagad och måste fly ännu längre genom skogen för att nå en väg med fordon som kunde ta henne till Bukavu, provinshuvudstaden i södra Kivu.

I Bukavu togs hon om hand av ett ideellt nätverk som stöds av organisationen WarChild.
Sedan ett par månader bor hon tillsammans med sju fostersyskon i ett litet tegelhus med plåttak och utsikt över miljonstadens kåkstäder. På dagarna lär hon sig att sy i hopp om att hitta ett arbete.

I andra länder på jorden skulle hennes öde kanske ha gett stora rubriker. I östra Kongo-Kinshasa är hon en del av en vardag som många helst inte vill se och än mindre ta krafttag mot.
– Många av de här flickorna, som blir gravida redan i 12-14-årsåldern, stöter bort sina barn. Eller också stöter familjen bort barnet, speciellt när det är pojkar. Pojkarna kan mer föra tankarna till flickornas förövare när de växer upp, slår doktor Denis Mukwege fast.
Doktor Mukwege har bland annat fått Europaparlamentets Sacharovpris för sitt engagemang för kvinnors rättigheter i Kongo-Kinshasa.

Överläkaren är orolig för hur kriget ska sluta, speciellt som dess värsta avarter av sexuellt våld redan har spritt sig utanför de renodlade krigszonerna till städer och civilbefolkning.
Trots att FN sedan åratal har sin största – och dyraste – fredsstyrka baserad i östra Kongo-Kinshasa har ingen lyckats få slut på kriget. Ett krig som enligt tillgänglig – om än svajig statistik – har kostat flera miljoner människor livet de senaste årtiondena. Än har ingenfått bukt med krigets konsekvenser. Tvärtom. Kongo-Kinshasa är till stora delar ett afrikanskt Vilda västern, en skärgård av territorier som styrs av olika krigsherrar.

Fakta

Kongo-Kinshasa

Huvudstad: Kinshasa
Typ av konflikt: Inbördeskrig, kontinentalt krig och ekonomiskt krig.
Så länge har kriget pågått: Sedan 1996.
Därför krigar de: Den förre diktatorn Mobutu lät det jättelika landet med de gigantiska naturtillgångarna förfalla och bli ett byte som slets i stycken av konkurrerande rebellrörelser och utländska regeringar. Striderna i kölvattnet av folkmordet i Rwanda fortsatte hos grannen Kongo-RDC. Konflikten är idag för många ett sätt att hålla kontroll över värdefulla mineraler. Presidentval (eller inte) i höst skapar fler spänningar.
Så många har dött hittills: 5,4 miljoner enligt vissa beräkningar.

Den fruktade Raïa Mutomboki-rörelsen är i likhet med andra väpnade rörelser en skapelse av kaoset och hatet i regionen. Bokstavligen betyder namnet ”ilskna byinvånare”. Gerillan startade som en form av medborgarmilis när befolkningen väster om Kivusjön attackerades av väpnade grupper ur en styrka som kallas FDLR. De bestod av hutuer som flytt från Rwanda där de misstänktes ha varit delaktiga i folkmordet på tutsier 1994. I dag är de kraftigt försvagade.
Efter att ha försvarat sig med machetes och spjut växte sig Raïa Mutomboki allt starkare. Krigsbrott, våldtäkter och barnamord möttes med samma mynt. Sedan kampen mot FDLR hade mattats av vände sig Raïa Mutomboki tidvis mot den egna befolkningen. Fattiga bybor får utstå plundringar, kidnappningar och utpressning.

Kampen om Kongos rika metaller har blivit en allt viktigare maktfaktor i ett krig som föder sig självt.
Trots flera internationella initiativ mot så kallade blodsmetaller är den nästan helt okontrollerade utvinningen av strategiska metaller som gör att de olika grupperna kan fortsätta att sprida skräck.
– Barn tvingas arbeta i gruvorna eller tränas att döda och våldta, även sina egna familjer, för att sprida kaos. Vi har ingen elektronikindustri i Kongo, men många tjänar på den helt oreglerade och obeskattade utvinningen av metaller som tenn, tungsten eller coltan, säger doktor Denis Mukwege till Aftonbladet.

En halvtimmes brant marsch i hettan tar oss till en sådan tennmalmsgruva, utanför den lilla byn Luntukulu i Sydkivu. Det ser ut som om en jätte hade slitit bort en del av den gröna bergssluttningen och ersatt den med ett lerigt grustag fyllt av små hål. Ur varje hål krälar unga män med säckar av tennmalm. Varje hål ägs av en ”verkställande direktör”. Hålen ringlar sig genom berget allt djupare, centimeter för centimeter.
Själva ingången till gruvan är ett fuktigt och lerigt hål, bara lite större än våra egna axlar. Skosulorna har svårt att få grepp om lerväggarna när vi klättrar ned. Ganska snart ersätts krypandet på alla fyra från och till av ett regelrätt krälande på mage. Luften känns tung och fuktig när jag bländas av en pannlampa efter en skarp krök. Tre unga män sitter på huk och slår små block av malm till mindre bitar för att få ut en högre halt av tenn.
– Man känner på vikten vilken bit som innehåller tenn och vilken som inte gör det, säger den unge mannen.

Liksom kollegorna arbetar han i 24-timmarsskift. Alla arbetar för sin egen vinning och överlevnad. Ingen bryr sig om att på minsta vis förstärka den tarmliknande gången mot jordras. Än mindre att gräva ett extra, ventilerande luftintag.
– Om taket rasar samman så räcker syret i ungefär tjugo minuter innan man kvävs. Då gäller det att alla hjälps åt och gräver som tokiga, säger 16-årige Sisko i dunklet.
Nere i byn hävdar nästan alla vi talar med att många barn, ibland åtta till tio år gamla arbetar i gruvan. Men när vi kommer dit är den så kallade gruvpolisen redan på plats och försäkrar om motsatsen: ”här finns minsann inga barn”.

Ute i det gassande solljuset råder en frenetisk stämning som för tankarna till 1800-talets Klondyke och guldrusch i USA. Men få av de som arbetar här blir rika.

Han hoppas spara ihop till en hammare för att en dag öka sina inkomster. Fiston vet att arbetet är farligt och har sett kollegor förolyckas, men tycker ändå att livet i gruvan är att föredra framför det på familjens små jordplättar.

I samhället Luntukulu, med sina kåkar i trä, lera eller plåtskjul, är kriget aldrig långt borta. Rebellerna härjar återkommande i regionen.
Helena Myango, 17 år, är en av de som överlevt deras attacker. Hon bor med elva andra personer i ett lerhus med tre rum. Hennes dotter Léa blev följden av våldtäkterna som hon utsattes för när Raïa Mutomboki attackerade hennes hem.

Efter en lång och svår tid att acceptera dottern säger mamman att hon i dag älskar Léa. Hon har storstilade drömmar för dottern.
– Jag vill att hon ska få utbildning för att en dag bli minister. Då ska hon stifta lagar som gör det här landet mer jämställt, säger den unga kvinnan.
– Och så vill jag att Léas pappa en dag ställs inför rätta.

I dag är det krigshärjade Kongo-Kinshasa allt ifrån en rättsstat. Skulle någon ur en väpnad grupp tillfångatas, skiljer man heller inte alltid på offer och fiende.
Tre gånger flydde den idag 17-årige före detta barnsoldaten Katego Mugobe från Raïa Mutomboki-rörelsen. Två gånger kom de tillbaka och tvingade honom att strida igen. Varje gång var han skräckslagen. Ibland kissade han på sig av rädsla. Den sista gången – efter att ha fått en kula i foten – blev han tillfångatagen av RD Kongos reguljära armé. Soldaterna kastade honom i fängelse. Eller rättare: i en lerig jordhåla i marken. Där fick han sitta inlåst i flera veckor.
– Lyckligtvis förbarmade sig en av soldaternas fruar över mig och kastade ned lite mat varje dag, berättar han.

I NGO:n WarChilds center i Nzibira är hans berättelse inte ovanlig. Här hjälper man barnen psykologiskt, men även materiellt med utbildning för att återfinna drömmar om en framtid utan vapen.
Det kan handla om små saker.
– Bland det värsta som hände mig när Raïa Mutomboki trängde in vårt hus, där jag sov med min lillebror, var inte bara att de tog mig till fånga. De stal även min get Mudende. Det var den geten som jag hade hoppats skulle föröka sig till dess att jag hade fem, eller sex getter. Det är vad jag behövde för att betala en hemgift och gifta mig med en flicka från byn, säger Jackson Bafunyembabaka. Han berättar att han var med om när hemskheter utfördes mot hans tidigare grannar.
– De vädjade och bad till mig, sade: ”Du är en av oss, hjälp oss”, minns han.
Jackson kunde inte mer än titta på, säger han. I dag slussas han sakta tillbaka till sin omgivning igen. Men han har ingen hemgift att erbjuda, däremot berättar Jackson att han sedan en tid har en trolovad som älskar honom.
– Hon säger att allt som hänt mig ändå hade en mening: att vi två möttes, säger Jackson Bafunyembabaka och ler lite blygt.
I dag lär han sig skräddaryrket.

All återanpassning går inte lika smärtfritt. I Bukavu har föreningen IFSH just tagit hand om en 14-åring pojke. Han placerades i en värdfamilj och får sedan några veckor utbildning till mekaniker.
– Häromdagen misshandlade han ett tjugotal av sina klasskamrater. Ja, ett tjugotal! Hemma hos värdfamiljen skrämmer han de yngre fostersyskonen genom att säga att han är soldat och att han minsann har ätit människokött, säger Annie Malompo på IFSH.
Liksom alla initiativ vi möter så är hennes förening helt beroende av internationellt stöd. Den genomkorrupta och frånvarande kongolesiska staten räknar ingen som annat än en som bromskloss och roffarmaskin. Kongo-Kinshasa som med sina ofantliga rikedomar i marken skulle kunna vara ett av kontinentens rikaste länder, har de senaste fyrtio åren gjort en kräftgång av sällan skådat slag. Allra tydligast syns det i vägnätet som har lämnats helt därhän. Den som är sjuk, vill sälja en ko eller vill fly måste ofta vandra i dagar och veckor.

De utdragna krigen har förvandlat de östra delarna av landet till ett paradis för olika krigsherrar och stråtrövare som lever i total laglöshet.
För att nå fram till Raïa Mutomboki-rörelsens ledare tar vi oss med en rysktillverkad FN-helikopter till provinshuvudstaden Shabunda. Där är polischefen Manuene Esenso den ende som inte kräver en muta av oss för att låta oss arbeta i regionen. Istället berättar han att inte ens kan nå ut till sina egna poliser.
– Vägarna är för dåliga. Efter ett och ett halvt år här så har jag inte ens träffat hälften av mannarna i mitt område! De som får betalt för att reparera vägarna föredrar att stoppa pengarna i stora hus i andra delar av landet och överge vägarbetena halvfärdiga. Berätta för omvärlden vad ni ser, utropar han med mullrande röst.

När vi på den tredje dagen av resan genom djungeln kommer fram till byn Nyambembe på leriga motorcyklar är vi slutkörda. Vi har korsat floder med raserade broar med motorcyklarna i kanoter, vi har gått ned oss i gyttjeträsk och mött folk som vandrat under mycket längre tid än vi för livets nödtorft.
Under resans sista dag är det inte bara djungelbyarnas småbarn som har ögonen på oss utmed stigen.
– De där killarna tillhör i Raïa Mutomboki. De har bara gömt sina vapen, säger motorcykelchauffören Hassan med kännarens säkra röst när vi kör förbi två tonåringar i skogen. Vid nästa by är det regelrätta vakter med automatvapen som granskar vår färd in i urskogen.

Framme i djungelbyn Nyambembe lägger mannen med krigarnamnet Charles Quint, en biträdande befälhavare, korten på bordet:
– Förr handlade jag med olika metaller; tennmalm, guld, coltan… men den affärsrörelsen har jag överlåtit till min familj. I dag är jag helt och fullt en krigsherre, säger han.
Charles Quint är klädd i en mörk skjorta och en filthatt med kort brätte. Och han lägger till innan att vi ens har hunnit fråga:
– Vi har inga barnsoldater här längre! Vi har förstått att det internationella samfundet tycker att det är känsligt så vi har skickat hem dem alla sedan ett par år, hävdar Charles Quint.
Utanför huset i lera och tegel med stampat jordgolv finns det inte heller några soldater i 13-14-års ålder. Vi ser överhuvudtaget inga barn i den åldern i det lilla djungelsamhället. Det är som om alla pojkar i de lägre tonåren har försvunnit.
De soldater som håller oss under sträng uppsikt verkar däremot vara helt uppslukade av rörelsens ideologi och tro på trollkonster. Stolt visar de oss skärp, löv i håret och armband med små amuletter som ska fungera som motmedel mot kulor.

Följande dag träffar vi rörelsens högsta ledare, Donatien Kengwa, även kallad Dona. 48-åringen är en avhoppad militär som en gång i tiden hade en ministerpost utan portfölj i huvudstaden Kinshasa.

I dag spatserar han med grå Adidasskor, en marskalkstav, en gul, pantermönstrad skjorta med fotbollsmärken och ett guldfärgad plommonstop med paljetter. Donatien Kengwa liknar en något åldrad discjockey från huvudstaden, men han leder en rörelse anklagad för krigsbrott mot minderåriga.
Vi sitter ned vid ett lågt träbord och delar på kokta bananer. Jag berättar om de bortrövade och våldtagna flickor som vi har mött under vår resa.
– Vi är utsatta för propaganda och en komplott från utlandet. Men det är klart att det kan hända att någon enskild medlem har handlat fel. Då straffar vi dem, säger mannen som kallar sig för le président, eller ordförande för Raïa Mutomboki.
Hur straffar du dem?
– Personen ifråga kan arresteras och degraderas i sin rang till exempel, säger han.
Att hans rörelse skulle kidnappa unga pojkar förnekar ledaren också. Men tillägger:
– Det kan möjligen hända att en del ungdomar förs ut i skogen för att undervisas till att bli goda patrioter. Men sedan får de gå hem om de vill, påstår Donatien Kengwa och rycker lite på axlarna.

Under samtalets gång framgår det tydligt att det hos honom finns en början till en ny fruktan: den att dras inför rätta inför för den Internationella domstolen i nederländska Haag.
Dessutom är det meningen att Kongo-Kinshasa ska hålla presidentval mot slutet av året, om inte den sittande statschefen Joseph Kabila lyckas förhala proceduren för att förlänga sitt egna mandat. Nu ser Raïa Mutombokis ledare Dona en möjlighet att få en beskärd del av makten. Därför måste han framstå som någon med relativt rena händer inför världssamfundet.
– Vilken ministerpost tror ni skulle passa mig, frågar han oss när vi samma dag tar en paus på torget i en by under en rask marsch genom djungeln. Några barn med uppsvällda magar hålls tätt mot väggen av sina mödrar som tittar ängsligt mot soldaterna när de drar igenom deras by. Inga unga män från byn syns till. Dona berättar att han inte heller är främmande för själva presidentposten.
– Varför inte?

Problemet för honom är, att i den anarki som råder i Kongo-Kinshasa är det inte självklart att hålla ens sina egna trupper under kontroll. I den följande byn N’Duma, stöter rebelledaren på ett oväntat djupt hat och förakt hos kollegan och den lokale Raïa Mutomboki-ledaren, kallad Kazimoto. Fyra gånger har byn N’Duma stormats och blivit nedbränd. De som inte kunde fly blev slaktade och våldtagna.

Kazimoto ser sig själv som rörelsens naturlige ledare, inte bara i denna region. Och han drivs av ett ännu djupare hat mot hutuer än vad rivalen Dona tycks göra. Det är ett renodlat hat som Kazimoto vill föra över till den yngre generationen.
– Dona borde ställas till svars och behandlas som en kriminell och förrädare av sitt folk. Han kom hit för att erbjuda oss pengar för att stötta honom i en statskupp, men han försvarar inte vårt folk. Det är jag, Kazimoto, som är Raïa Mutombokis ledare som gör det, säger Kazimoto.

Plötsligt har vi blivit hans oväntade gäster, tvingade att stanna över natten i N’Duma. Kazimotos personlighet skiljer sig från Donas mer kalkylerande karaktär. Från att ha stått under beskydd av någon som liknar en åldrande, lite cynisk discjockey från Kinshasa har vi hamnat i händerna på någon som har drag av den tokige Jack Nicholson i de gamla filmerna Gökboet eller Shining. Hans röst går från mullrande baryton till en väsande falsett och hans flackande blick pendlar från ett läge där ögongloberna verkar trilla ut ur huvudet på honom till en smal och iskall, kisande blick.

En officiell intervju med Kazimoto iscensätts i en hydda. Det börjar med att hans medarbetare radar upp åtta dödskallar framför oss på matsalsbordet i hyddan. Det finns fortfarande lite hår kvar på de jordiga döskallarnas hjässa. Ytterligare 28 dödskallar från samma massaker är begravda i byn.
– Det här är några av de som mördades av hutuer, säger Kazimoto. Senare får vi höra att några av kvarlevorna kommer från hans egna familjemedlemmar.
Med en retorik som för tankarna till folkmordet i Rwanda 1994, försvarar Kazimoto att hans rörelse har mördat oskyldiga civila kvinnor och barn. Det räcker, enligt honom, inte att döda de som attackerar. ”Problemet” måste angripas i roten, det vill säga bland mammor och barn.
– Vad gör du när du blir biten av rödmyror? Du går till myrstacken och avslutar jobbet, säger han och spänner två uppspärrade ögonglober i oss.
Efter en middag, serverad på bordet där skallarna tidigare låg, går vi till sängs.

Följande morgon eskorteras både Dona, hans följe och vi tillbaka till Nyambembe av Kazimotos soldater. Nu berättar han mer om sig själv.
– Jag var nästan yngst i syskonskaran. Det var mina systrar och min pappa som tog hand om mig. Jag var väldigt lydig som pojke. När jag blev lite äldre tyckte jag om att läsa poesi och filosofi av till exempel Jean-Paul-Sartre, förklarar han.
I dag har han själv åtta barn. Och de uppfostras alla i hat.