e hade ögonkontakt, våra grannar och männen från Daesh (IS). Jag förstod snart att det var våra egna, arabiska grannar som hade lockat oss i fällan med löften om bröd och vila. De som delade ut brödet vaktade oss åt Daesh så att ingen skulle fly. Grannarna släpptes däremot fria med en gång, säger den i dag 17-åriga Asía Mahmud.

Av all ondska som hon fått genomlida så verkar det svåraste att förstå vara: hur de människor som hon vuxit upp med en dag kunde gillra en så ondskefull snara kring henne? I hela hennes då 15-åriga liv hade araber, kurder, turkmener och yazidier levt sida vid sida i hennes lilla by vid foten av Sinjarberget i norra Irak.

FAKTA

IRAK

Huvudstad: Bagdad.
Typ av konflikt: Folkmord, inbördeskrig, terrorkrig, internationell inblandning.
Så länge har kriget pågått: I sin senaste fas sedan 2014.
Därför krigar de: Sommaren 2014 invaderade den så kallade Islamiska staten, IS, stora delar av norra och västra Irak. De intog bland annat miljonstaden Mosul. IS begick folkmord, masskidnappningar och hemska övergrepp på civilbefolkningen samtidigt som de tränar terrorister som skickas till andra delar av världen. Mot dem står en irak-kurdiska styrkor (med flygunderstöd och lite markstöd av en internationell koalition) liksom centralregeringens mer oorganiserade armé från Bagdad (med stöd från bland annat Iran). Landet var redan sargat av diktatur, krig och invasioner sedan decennier vilket försvårar förtroendet mellan parterna inom koalitionen mot IS.
Så många har dött hittills: Över 19 000 civila sedan 2014.

Det var sommaren 2014 då IS stormade in i Irak, erövrade miljonstaden Mosul för att sedan tåga mot den yazidiska minoritetens heliga berg Sinjar i norr. Ryktet om deras grymhet föregick dem och Asías pappa, Mahmud Khalaf, kom körande i ett fordon för att hämta upp sin flyende familj i bergen.
Det är där vi träffas i dag, i det bleka ljuset från en elektrisk campinglampa. Asía och hennes pappa sover på tunna mattor på golvet i en skolbyggnad som nu tas i bruk för att inhysa flyktingar. Den karga, steniga slätten är fortfarande fylld av vita tält mellan enstaka gårdar i jord och tegel. Av deras förr sextonhövdade familj finns i dag bara pappan och Asía kvar i Sinjar.

Pappan tycks inte vara mer än skuggan av sig själv. Han rör sig långsamt, nästan som en sömngångare som gått vilse. För två månader sedan fick han tillbaka dottern Asía. Resten av familjen är döda eller kvar i IS fångenskap.

Asía sitter rakryggad och talar med klar och tydlig röst i det skumma ljusskenet. Liksom pappan är hon tydlig med att hon vill att världen ska veta. Veta vad som hände den där kvällen då pappan och räddningen bara var några bergskurvor bort. Men han kom fram för sent. En lastbil hade saktat ned trafiken.

– Sedan kom det bussar. De hotade oss genast, inte bara med våldtäkt, men de sa att de skulle omskära flickor och kvinnor på plats om vi inte lydde dem, minns Asía.

Sedan följer en berättelse om en utstuderad och noggrant organiserad grymhet. Den 15-åriga flickan forslas fram och tillbaka mellan det närliggande Syrien och Irak. Hon separeras från resten av sin familj. Säljs för ett belopp motsvarande 1 400 kronor, används till att betala tillbaka en gammal skuld eller skänks som gåva. Hon flyttas från olika hus till en hangar och därefter till ett underjordiskt fängelse (”så djupt ned att det tog en halvtimme att ta sig dit”) och vidare till en lägenhet.

Till slut hamnar den då 15-åriga Asía hos en man i den övre fyrtioårsåldern. Hon är hans sextonde flickslav. Asía får höra att bli våldtagen av honom är ett privilegium, otroende yazidier som hon är. Enligt jihadisternas feltolkning av den yazidiska religionen så är alla yazidier dyrkare av en fallen (men förlåten) ängel, Melek Taus – och därmed dyrkare av djävulen i deras ögon. Det räcker inte med att Asía försöker konvertera till islam och ständigt tvingas gå ned på knä och kyssa sin ägares hand. Hon måste vara tacksam också.

Hon ser en utväg i form av mannens pistol som ligger på ett bord. Flickan för den mot huvudet för att ta livet av sig, men mannen ser hennes gest i en spegel och lyckas slå undan vapnet så att kulan istället går vid sidan av hennes huvud.
Efter det blir hon fastkedjan till händer och fötter med handfängsel i ett rum med gröna tapeter, en sovmatta och ett litet bord.

– Mannen var gift, men hans mamma, fru och barn visade inget medlidande med mig. De var nästan värre än han. Jag fick nästan ingenting att äta och dricka, säger Asía med sin klara, lågmälda röst. Våldtäktsmannens mamma hejade på:
– ”Det syns att du är som pånyttfödd nu när du har tagit hennes heder”, sa mannens mamma till sin son, berättar Asía.

Hon blir drogad, såld och bortförd igen. Den här gången med tiotals andra yazidiska kvinnor och unga män. Nu märks en viss darrning i hennes i övrigt sakliga, nästan kalla berättande.

En dag fördes de bort i två busslaster, kvinnor och män.
– Vi stannade vid en flod med ett stort träd bakom. De radade upp männen framför oss, på knä. Vi fick också sitta på knä, på rad. Varje ung man hade en Daesh-krigare bakom sig. Sedan skar de halsen av alla männen, en efter en och lade huvudena vid sidan om. Det var först då jag insåg att vi också hade varsin Daesh-krigare bakom oss, berättar Asía.
Hon var som förstenad, minns flickan.
Efter den upplevelsen tog två av kvinnorna i raden livet av sig. Den ena hängde sig i en sjal och den andra skar upp sina ådror med en glasbit inne på en toalett.

Asía berättar sedan om sin flykt, men här blir hennes berättelse otydligare. Den innefattar ett mord, hemliga mötesplatser och tillmötesgående människor som verkar inne på IS:s område.
I dag, efter ett och ett halvt år med IS är hennes sömn ett radband av mardrömmar och skälvningar i kroppen och pappas famn den enda tryggheten, berättar hon. Hennes tidsuppfattning har blivit svajig.

Risken är stor att några av dem finns vid Sinjarbergets fot, där den långa, platta slätten börjar med sina ändlösa fält av gula, rapsliknande blommor. Där visas vi fram till en liten jordhög som delvis har blottats av regn. Nu ser man tydligt skeletten av dödade yazidier. Mörka hårtussar och sjalar av kvinnor ligger kvar bland benpiporna. Ett par svarta flicksandaler, liksom en pojkbyxa.

Massgraven är inte den enda. På bara ett par hundra meter hittar vi fler. Det är den yazidiska soldaten Haji Khalil som pekar ut platsen åt oss. Han kommer aldrig att glömma den dagen då han genom en kikare från bergen såg vad som hände. Han var 16 år och hade flytt till bergen för att strida. Yazidierna i Sinjar hade blivit övergivna av de kurdiska peshmergasoldaterna när IS kom. Tillsammans med några kamrater såg de tysta och mållösa på när deras fränder mördades med olika skjutvapen. Några sköts ytterligare en gång på nära håll när de låg på marken.

Sedan dess har krigslyckan vänt något. Av den mångtusenåriga staden Sinjar som IS tog över sommaren 2014 är i dag nästan bara ruiner kvar. Marknadsgatan vid basaren är en oändlig rad av sönderbombade eller sprängda hus. Högst upp på gatan vittnar PKK-gerillans barrikader om hårda gatustrider. De få återvändande människorna rör sig försiktigt då husen fortfarande kan vara minerade.
– Jag är byggjobbare. Det kommer att bli enklare för mig att bygga upp det här igen, om det inte vore för att vi är helt utblottade, säger sjubarnspappan Marwan Quasim.

Samma regniga morgon som vi träffar honom har hans familj just återfunnit sitt forna hem i utkanten av Sinjar. Stora hål i väggarna vittnar om granateld, ett tak håller på att rasa samman. Rummen är kala och iskalla.
Det som inte har förstörts, som barnens cyklar och leksaker, är plundrat.
– De har till och monterad ned vårt kök. Det tog oss femton år att spara till det här huset och tio år att bygga det, säger pappan.
Familjens återkomst drivs av mod och det faktum att de bara kan välja mellan misär och fattigdom. Eller mellan en ruin och ett tält.

IS är inte långt bort. De håller sina ställningar på den andra sidan av jordvallen utanför staden. Där har de återvändande kurdiska styrkorna byggt upp en gigantiskt lång mur mot IS. Det är ett drygt hundra mil långt och ett par meter djupt dike, som grovt sett går från Iran i öster till Jordanien i väster.

Det hindrar inte somliga IS-anhängare från att smyga över vallen, men det är ett effektivt skydd mot deras bepansrade fordon fulla med sprängmedel och självmordsbombare. Dag och natt vakar kurdiska peshmergasoldater över alla rörelser på den andra sidan. Nästan dagligen blir de också beskjutna i något som för tankarna till det första världskrigets skyttegravskrig.

Vid varje utpost vi besöker säger soldaterna samma sak: hade det inte varit för att Tyskland gav dem Milanoraketer, som kan borra sig genom IS-fordonens mångdubbla pansarlager så vet ingen hur situationen hade sett ut i dag.

I Sinjar, vid fortet som ligger allra längst fram, där man tydligt ser IS-krigarnas hus och ställningar, funderar 32-årige yazidiern Dler Badal Khalaf med ett glas te i handen över kriget och vad det kommer att ändra för hans folk. Det yazidiska samhället är tyngt av hederskultur, starka traditioner och kaster som styr vardagen. Att som kvinna inte vara oskuld har länge varit illa och att ha överlevt en våldtäkt är än värre. Men IS terror har tagit sådana proportioner att inte ens traditionerna kan stå fast, menar han:
– Jag tror att vårt kastsystem kommer att leva kvar. Däremot så är det inte längre en skam att som kvinna vara våldtagen. Tvärtom!

Enligt folket i Sinjar är det den 73:e gången i yazidiernas historia som de attackeras i massiv skala. Men det finns en övertygelse om att det som yazidierna utsätts för i dag övergår allt som tidigare har hänt i deras tusenåriga historia.
Fortfarande är en stor del av den yazidiska befolkningen slavar, fångar eller avrättade i eller kring städer som Raqqa och Mosul. Men många kom också undan.

När den yazidiska flickan Jané Faris Dakhil var femton år flydde hon törstig och utsvulten undan från IS och Sinjarberget i en pickupbil. De var trettio personer i bilen. Passagerarna tvingades stiga av vid varje väggupp för att inte bilens underrede skulle skrapas sönder under tyngden av flyktingarna.

I dag vill den nu 17-åriga flickan slå tillbaka och tränar i en nyinrättad militärakademi för kvinnor, nära Dohuk. Enligt förbandets chef, Khaton Ali Khider, tillåter den här akademin (som tillhör den irakiska provinsens armé) ett friare förhållande för kvinnorna till deras familjer än vad de skulle ha i den mer radikala PKK-gerillan. Att krig också handlar om att vinna morgondagens fred och samhällssyn håller den tonåriga rekryten med om.
– Jag skiter i vad folk tycker om kvinnliga militärer! Men jag är helt säker på att vår kamp kommer att ändra på kvinnosynen när kriget är över, säger Jané Faris Dakhil.

IS är på defensiven rent militärt. Det hindrar dem inte från att fortfarande kontrollera miljonstaden Mosul i norra Irak och ett landområde stort som hela Irland.
Inne i sina stadskärnor har de all tid världen att gräva tunnlar och minera vägar. När vi kör utmed den syriska gränsen, intill jordvallen mot IS ser vi hur otaliga dikeshål under vägarna har proppats med sprängmedel och skapat stora kratrar i asfalten. Det ger en vink om vad som väntar de trupper som ska försöka befria Mosul och vägarna dit.

En känslig fråga i den självständiga, kurdiska provinsen av Irak är: ”vem vill dö för Mosul?” Kurderna visar prov på ett raseri och ett mod utan gräns när det gäller att försvara det territorium som de anser en dag borde bli deras eget, självständiga land. Resten av Irak är en annan femma. Varför offra sig för att försvara en hel värld i kampen mot IS när hela den världen inte ens kan backa upp kurderna med metalldetektorer mot minor, skyddsvästar eller kikare?
– Daesh kommer aldrig gående utan i skydd av bepansrade bilar. När de når linjerna så går de ut och krigar med sina vapen. Då är vi så nära att vi kan kasta handgranater på varandra. En gång sköt jag en som absolut inte var över 17 år. Det var en utlänning. Han hade knappt någon skäggväxt. Jag minns att han hade gröna ögon, berättar fältläkaren Safar Ibrahim vid utposten i Nawaran, några få kilometer från Mosul.

Ofta lyssnar de på varandra över radion. Vi hör en ung röst som undrar var en nyckelknippa är någonstans.
Aras Haso Mixan blickar ut över jordvallen som går mellan kurdernas fort vid frontområdet Makhmur, längre söderut. Han är befälhavare för området i Makhmur och Gwer, sydväst om Erbil. En raket från IS-trupperna ven just förbi lägret och slog ned i den tomma stadsbebyggelsen. Nere i gräset vid den söndersprängda bron i Gwer, hundra meter bort, brukar IS prickskyttar och självmordskandidater närma sig lagom till skymningsljuset. Prickskyttarna ställer också in siktet på den relativt oskyddade vägen fram till brohuvudet.

Jag frågar befälhavaren om han tror att jordvallen och diket en dag kommer att försvinna. Tvärtom, svarar officeren:
– Snart kommer vi att få en hög betongmur med övervakningskameror. Det kommer att bli precis som den mellan Palestina och Israel, säger han ivrigt och entusiastiskt.

Men med eller utan en hundra mil lång betongmur måste Mosul en dag falla. Även om miljonstaden inte är Kurdistan, så vet alla att det i längden är ohållbart att ha en stor IS-böld ett par timmars bilfärd från Erbil – eller Hawler, som kurderna kallar sin ”huvudstad”. Därför anser kurderna att en befrielse av den av sunnimuslimer dominerade staden måste ske tillsammans med Iraks sunnitiska armé – densamma som flydde hals överhuvud när IS attackerade staden. Effektiva Iranstödda shiamiliser kommer säkert också delta i återerövringen, men det kan underblåsa de etnisk-religiösa konflikterna i en spiral av hämndaktioner, fruktar många.

Efter att IS en dag kastats ur norra Irak, har miljonstaden Mosul och dess omnejd alla ingredienser samlade för att Mosul ska bli vad Beirut och Libanon var under 1980-talet: en splittrad stad där alla krigar mot alla.

Resultatet är att i väntan på att Bagdadregeringens armé ska bli redo och Iraks politiker kommer överens om vad som ska hända med Mosul efter en befrielse, får IS belägring av miljonstaden och dess närområde fortsätta.

IS tänker långsiktigt och det mest fruktansvärda priset för detta får de allra yngsta barnen betala.

När vi möter den nyligen frigivna Walida Haji Hamid i ett flyktingtält utanför Duhok i norra Irak så har man sagt oss att hon har blivit illa behandlad i fångenskap. Men efter ett antal koppar te och en del gråt brister det.
Plötsligt ser vi hur hennes åttaårige son Fadi trycker ned en grannflicka mot marken i tältdörren. Pojkens morbror Matto rusar upp och griper tag i barnets högra hand. Ur barnets hand tar han ett rakblad. Morbrodern ser uppgiven ut.
Det visar sig att vad mamman har fått utstå är fruktansvärt, men ändå inget mot vad hennes tre barn har genomlidit.

Hennes söner är fyra och åtta år gamla. Dottern är tio år. Under deras fångenskap bestämde sig IS-krigare för att hundratals barn skulle drillas till att bli samma känslokalla mördarmaskiner som de själva är. Vägen dit stavas hjärntvätt.
– En dag kom det en man – han var från Libyen – med en låda. I lådan låg ett barn som fortfarande var vid liv, berättar Walida.
Mannen öppnade lådan och tog ur barnet som grät och skrek av skräck. Den muskulöse libyern höll upp barnet i benen och förklarade vad som skulle hända:
– Han sa: ”Den här synen ska etsa sig fast på era ögonhinnor för resten av era liv.” Sedan… ja, han slet sönder barnet med sina bara händer. Därefter öppnade han kroppen i höjd vid hjärtat och bet och slet i köttet med sina  tänder och tuggade. Till slut tryckte han ut barnets ögonglober och slängde dem på marken i riktning mot min yngste son Shadi. Han sa att min pojke kunde spela kula med dem, berättar mamman med en allt svagare röst.

En tystnad lägger sig i tältet. Mammans bror blossar djupt på sin cigarett och hänger nickande med huvudet. Han kan berättelsen. Den har bara börjat.
En kort tid senare kom fångvaktarna med en man som var levande, men bunden på ett bord. Nu skulle barnen inte bara titta på.
– Männen tvingade barnen att skära i mannen. Min dotter fick skära av handen med en stor kniv och min äldste son fick skära av benet på honom. Den yngste behövde inte göra något. Han hade inte heller lyckats svälja det där stora pillret med ett glas vatten som de skulle ta innan allt började.

Under berättelsen har sonen Fadi kommit tillbaka och satt sig i tältet.
– Minns du det där? Hade mannen munkavle på sig?, frågar tolken, vänd mot pojken. Fadi nickar lite blygt.
– Nej, han hade ingen munkavle. Bara en bindel för ögonen, säger han. Vad han också minns är vapenträningen med alla möjliga vapen, säger pojken. Inte helt utan stolthet.

Mamman förklarar att hennes pojkar sattes i utbildning tillsammans med många andra barn. Träningen var omänsklig. Barnen hängdes upp- och ned i floden till dess att de höll på att drunkna och sparkades sedan i ryggen för att få ut vattnet ur lungorna. De som missade målet under skytteövningarna fick sin matranson indragen.

I dag konstaterar mamman bittert att sadisterna uppnådde sitt mål. Hon känner inte längre sina barn, säger hon.
– De härmar dem fortfarande. Häromdagen satte de eld på tältet. De slåss med de andra barnen i lägret som är rädda för dem. Ja, än i dag talar de till och med samma accent som sina lärare, säger hon. Hon har fått hjälp av psykologer och barnen får medicin, men det har ännu inte gett något resultat, menar hon.
Åttaåringen har låtit färga ett A i bakhuvudet. Det är A som i Ahmed, pappas namn. Barnens pappa är kvar i Syrien – levande eller död. Ingen vet.

– Av mina barn från tiden innan fångenskapen finns ingenting, verkligen ingenting kvar, säger hon och vaggar bebisen som föddes under gisslantiden i sina armar. Efter en tid fick hon bara träffa sina söner ett par timmar på fredagen.
– Pojkarna började ofta gråta när de var med mig… för att de längtade tillbaka till sina lärare, säger hon.

Det krävs inga större kunskaper i psykologi för att se att hennes barn är rastlösa, har tydliga koncentrationssvårigheter och att de använder sig av hårda, knutna nävar när de slåss. Men därifrån till att ha genomlidit det de har berättat för oss? För en journalist är det omöjligt att bekräfta eller dementera.
Men under ett par dagar i lägret träffar vi andra nyss frigivna yazidier. Flera av dem har historier som – om inte fullt så brutala – är samstämmiga. Barn som nästan dränks, tvingas se avrättningar och beskåda ohämmat, brutalt våld för att till slut drillas i koranen, vapen och det härliga i självmord är inget ovanligt. De mest formbara sållas ut.

– Det är svårt att tro att så många skulle ljuga om liknande saker, säger psykologen Rabeen Zikri från organisationen WarChild som arbetar med hundratals barn i olika läger i norra Irak.

– Varje kväll repeterade jag till min son att ”vad de än vill tvinga dig till att göra, så ta aldrig någons liv”. Varje kväll sade jag det till honom, berättar Nora Tamo, 26 år. Hon och hennes sju barn har bara varit någon vecka i frihet. Ytterligare två är fortfarande kvar. Hon berättar hur hon under fångenskapen satt och höll nästan krampaktigt om sina barn varje kväll när fångvaktarna kom in i rummet.

Nora Tamos tioåriga dotter Mahira Ezdin låg i mindre fara för träningsläger som för att bli bortgift och våldtagen.
– Mamma sa åt mig att spela dum i huvudet, säger flickan. I fler månader låg hon nästan blick stilla nedkletad i sitt egen avföring och urin. Hon spelade förståndshandikappad. Strategin sattes på hårda prov, men den fungerade i längden. I dag har flickan liggsår och svåra eksem som minne från fångenskapen.

Det är inte bara yazidiska barn som IS hatar. Shiamuslimska barn i Irak är minst lika mycket en måltavla för dem. Bokstavligen.

Söder om den oljestinna staden Kirkuk ligger samhället Taza Khurmatu. Här är en ansenlig del av befolkningen turkmener och shiamuslimer. En halv mil därifrån ligger IS lokala fäste, Bashir. I mars fyrade islamisterna av 74 raketer fyllda med senapsgas och klorgas, liksom några andra blandningar som befinner sig under analys.
Maher Nthamdin förstod inte med en gång vad det handlade om när en raket slog genom taket på huset där han befann sig med sina barn och deras moster – mitt under eftermiddagsbönen.

Trots den vita röken kom effekterna först efter en timme. Då rusade alla ut ur huset. I samhället dog åtta personer, 57 skadades svårt och runt 800 drabbades i olika grad.
– Efter bara ett par timmar kom det iranska läkare i vita rymdkläder till kvarteret. De tog prover och tog hand om de insjuknade, säger Maher Nthamdin.
En dryg vecka senare leker barnen på gatan fortfarande med enkla munskydd i papper för ansiktet. Det kommer att ta tid att sanera all gas. Effekterna: andnings- och synsvårigheter, olika typer av bölder och brännmärken kommer ofta en vecka efteråt att döma av den ringlande kön till det lokala sjukhuset. Några hus är avspärrade. På muren till Ali Muhammed Assads betonghus kan man läsa en graffitti med ”till salu”.
– Men ingen kommer någonsin att köpa det här, säger han uppgivet. Granaten slog ned i den lilla pation.

Tvåbarnspappan Maher Nthamdin är ängslig för sina barn. Han säger att han inte vet om det är den psykologiska eller den fysiska effekten av gasen, men hans barn har inte bara problem med rinnande ögon och svår andning.
– De har blivit oroande stillsamma. Förr sprang de omkring och stojade och lekte, nu är det som om allt gick långsamt och trevande, säger han och tittar ut genom det stängda fönstret som vetter mot en stillsam och lummig trädgård.
Vad han tror om barnens framtid i Taza?
– Det här är Irak! Det är alltid här sådant händer! Det kommer att vara Irak i morgon också, säger han och försöker le nästan lite ursäktande. Under tiden försöker de köpa så många pappersmasker de kan.

I Irak har inte ens militären utrustning för att möta den kemiska terrorn från IS. Än mindre några lager för att stötta civilbefolkningen.
– Jag är ansvarig för 27 000 soldater. Vet du hur många gasmasker jag har? 200! Jag kan inte dela ut dem, för vem skulle jag då ge dem till när de andra inte får några, säger Kemal Kirkuki, befälhavare i västra Kirkukområdet .