Fakta

Honduras

Huvudstad: Tegucigalpa
Typ av konflikt: Gängkrig och skyhög mordfrekvens.
Så länge har gängkriget pågått: Sedan sekelskiftet.
Därför krigar de: De av militären kontrollerade dödspatrullerna på 1980-talet lade grogrunden till den våldskultur som skulle blomma ut när kriminella gäng av honduraner deporterades från USA till hemlandet vid sekelskiftet. När sedan kokainrutten styrde om till det korrupta Honduras gick det mesta överstyr. I dag har landet världens högsta mordstatistik.
Så många har dött hittills: Runt 6 000 personer varje år – men mörkertalet av främst kvinnor är stort.

e flesta tittar tyst och sammanbitet på den av blod nersölade terrassen, där den första kroppen ligger. För några personer i folksamlingen framför huset är de två liken nästan ett glatt samtalsämne. Det ena offret släpades ut på gräset intill barnvagnen där han sköts med flera skott i huvudet. Det andra lämnades framför dörren med ett tiotal kulhål.

Mördarna kom halv sju på morgonen i Valle de Villanueva, strax utanför industristaden San Pedro Sula i norra Honduras. Någon timme senare är solen redan tryckande.
Det råder ingen tvekan om hur mordet gick till. De båda männens fruar och barn såg på.
– Mördarna var klädda som poliser. En av dem drog mig i håret och tryckte ned huvudet mot golvet med en pistolmynning mot tinningen och sa: ”Håll dig blick stilla eller så dödar vi er alla”, berättar Glenda Piñeda.

Änkan sitter i skuggan av en vit lastbil som är parkerad intill huset. Fordonet var den döde makens och hans svågers arbetsredskap och inkomstkälla. Tillsammans hade de en liten transportfirma. Glenda Piñeda trycker sin fyråriga dotter Naomi hårt mot sitt bröst.
– Jag vill bort! Bort härifrån! Kan ni hjälpa oss ut ur det här landet, vädjar hon till oss, hulkande av gråt och tystnar efter det nekande svaret.
I Honduras mördas 6-7000 personer per år. Det är långt mer än i de flesta av världens krigszoner. Döden har blivit daglig.

Ytterligare en flakjeep med militärer i skyddsvästar, automatvapen och bistra miner kör fram till huset i Valle de Villanueva. Soldaternas närvaro är förutsättningen för att polisen ska våga arbeta här. Rädslan är påtaglig att någon ur de kriminella gängen fyrar av en salva mot polisen. Det vore ett sätt att visa grannskapet att polisen är på deras mark.
Av samma skäl fick vi rådet att hyra en speciell sorts jeep, hellre än en som kunde förväxlas med polisens civila bilar.

Mord blir aldrig vardag, men i Honduras stora städer har ett urskillningslöst, rått och sadistiskt våld blivit en del av tillvaron. Landet leder all tillgänglig statistik i mord per antal invånare, fyra gånger fler än i Mexiko, 68 gånger fler än i Sverige. De flesta mord utförs ganska taffligt med tunga automatvapen eller med hemmagjorda pistoler, så kallade chimbas.
Att ta sig runt i Honduras kriminella kvarter är som en roadmovie i våld och kroppsvätskor. Mordplatsen i Valle de Villanueva var ändå lite proffsigare än de övriga vi besökte under det gångna dygnet.

I trähuset i slumförorten Chamelcón – någon mil bort – stövlade tre, knappt maskerade män in och sköt sonen i huset. Mamman och pappan satt på soffan i vardagsrummet när mördarna gick förbi och sade åt dem att hålla tyst. Sedan tömde de ett magasin i sonens kropp. Offret låg på sängen och höll en porrfilm i ena handen. På väggen hängde dekaler för New Yorks Yankees. Som många andra honduraner drömde han om USA.

Mordscenerna är aldrig spännande och glamorösa Hollywodscener. Istället lyser de av fattigdom och desperation. Av vanmakt.
– Det var min enda son! Det enda han brydde sig om var att bli full varje dag. Han gjorde ingen förnär, säger den chockade mamman och går runt i cirklar i vardagsrummet.
Deras hus låg mitt på gränsen mellan två kriminella gängs territorier. Det är så här det stora flertalet går till… när inte offret bakbinds, får halsen eller andra kroppsdelar avskurna för att sedan skjutas ihjäl av ofta trettio till femtio kulor.
På den nivån handlar det inte längre om att döda – utan om snarare om att förinta någon.
Motiven kan vara utpressning, kamp om territorier eller som i ett fall under vår resa: en kille som hade utvisats från USA. Han hade en tatuering som polisen tror att det lokala gänget hade misstolkat. Att beställa någons död handlar ofta om några tiotals dollar.

Brottsplatsen är ofta en nedsölad röra. Eller en absurd dekor, som tagen ur en David Lynchfilm, med kroppen av en vacker kvinna i gräset vid ett grustag, framför en trasig teveapparat, likt en symbol över verklighetens krock med fiktion. Men det är ingen konstinstallation: kvinnans ena ögonhåla är nu ett kulhål.
Som vanligt står barnen och tittar på med uppspärrade ögon.

I Villanueva hittar polisen varken patronhylsor eller fingeravtryck. En av polisinspektörerna undrar viskande om det inte kan har varit kollegor som utförde mordet på frilansbasis? Risken att mordet aldrig blir uppklarat och leder till en fällande dom är ungefär 97 procent, enligt tillgänglig statistik.
I Honduras näst största stad San Pedro Sula med omnejd begås det flera mord varje dag och natt. Arbetstakten för polisen är hög, med närmare ett par tusen mord om året enbart i San Pedro Sula med omnejd. De som för statistik över antalet mord är under hård press av regeringen, som skarpt ogillar stämpeln som det ger att ha världsrekord i antal mord per invånare. Industristaden i norra Honduras är värst av alla – och förstaden Valle de Villanueva är i sin tur en av förstäderna som leder den morbida statistiken i trakten. San Pedro Sula är som ett Göteborg, fast med i runda tal 150 gånger fler mord per år.

Förr var Honduras en bananrepublik, där de amerikanska firmorna Dole och Chiquita hade det sista ordet i mycket. Idag är det kokainet som är själva pulsådern i landets svarta ekonomi och bränslet i korruptionen på högsta nivå.
I takt med att gängen har fått mer makt så har deras utpressningsverksamhet tagit över vardagen för befolkningen. Samtidigt har gängen börjat tänka långsiktigt. Det innebär att de tar kontrollen över barnen. Redan vid tio-elva års ålder slussas de gradvis in i gängen för att ett par år senare få förtroendet att själva mörda sina grannar. De lär sig att döda och att ständigt vara beredda på att dödas.

Kenneth Miller är amerikansk psykolog med världens olika konfliktzoner som arbetsfält. Han arbetar som expert åt WarChild, en internationell hjälporganisation. Under våren 2016 etablerade de sig i Sverige.
– Det är lite som i krigszoner. En sak som krig gör med barn är att de känner sig hotade hela tiden. Det gör dem oförmögna att slappna av. Jag brukar likna det vid att leva i ett hus där inbrottslarmet tjuter hela tiden – oavsett om en tjuv håller på att tränga sig in eller inte. Jag är säker på att det är detsamma för ett liv i gängkriminalitet – även om det finns lite forskning på det området, säger Kenneth Miller.

Honduras befolkning har nu börjat fly landet och våldet på samma vis som andra flyr regelrätta krig. Den som inte betalar dyra skyddspengar riskerar att skjutas på fläcken. Vardagliga rån slutar ofta tragiskt. Den mentala pressen på befolkningen är extrem.

Grannen Marnol Baez som står i hettan och tittar på Wendys trädgård med barnvagnen och de två liken känner att han håller på att bli tokig:

Hans fru kliar frenetiskt sina korslagda armar. Nu vill paret bara en sak:
– Emigrera! Jag vill bara långt bort, så långt bort som möjligt med mina barn. Helst till Kanada! Det här är inget liv. Tillvaron är dantesk – ett helvete i flera plan, säger Marnol Baez.
På den andra sidan staketet ligger fäderna nu i bruna plastpåsar som forslas in i en skraltig, vit bårbil. Polisen avslutar sitt arbete och packar ihop för att resa till nästa mordplats.

Genast börjar de båda änkorna, Wendy och Gilda, att svabba bort blodet på terrassen. Blodet formar en röd rännil i trädgården som barnen hoppar över när de bär ut sina tillhörigheter. En av pojkarna missar ett skutt och trampar i pappas blod. Han tittar snabbt ned på sandalen och går sedan vidare.
Männen i familjen hjälps åt att bära ut bohaget; en kyl, några vita plaststolar och en soffa… Familjerna Piñeda och Garcia vill inte förlora en minut för att fly från kvarteret. I folksamlingen vet de inte vem som bevakar dem. Kanske någon av mördarnas hantlangare?

Sorgearbetet får vänta. Barnen fick dödsbeskedet redan minuterna efter mordet på deras fäder, berättar Glenda Piñeda:
– Min sjuåriga flicka började gråta, hennes två yngre bröder började skratta. De trodde att jag skämtade, berättar mamman.
Den första natten får hela familjen sova i begravningsentreprenörens lokaler, framför stadens sjukhus.
– Det var fruktansvärt. Jag grät hela natten, säger hennes syster Waldina, när hon den följande dagen hämtar kropparna på det lokala bårhuset.
Den söta stanken i byggnaden är outhärdlig.

Ändå har många förbättringar skett under det gångna året. De anhöriga har fått träbänkar att vänta på framför grinden och obducenterna har utvidgade lokaler, som nu bara väntar på elektricitet. Under tiden ligger 150 kroppar i bruna plastpåsar i en kylbil med brummande dieselaggregat. I ett litet kontor med en proppfull läskkyl ligger bevismaterial i brokiga högar i väntan på analys; mordvapen och benknotor inlindade i plast och tejp. Ett surrealistiskt monument över olösta brott och straffrihet.

– Man måste ha en rejäl dos av rättspatos för att arbeta här: förhoppningen är att det vi gör hjälper till lite grand för att få fast mördarna, säger bårhusets direktör Vladimir Nuñes. Desto mer han berättar om sina tuffa arbetsvillkor, desto bredare blir hans sorgliga och nästan ursäktande leende.
Familjen Piñeda och Garcia lassar återigen in hela familjen i lastbilen. Baksidans portar är vidöppna och avgaserna tränger in i lastrummet under den skakiga och bullriga färden i natten. Några i familjen tittar apatiskt ned i det dammiga golvet. Den fyraåriga dottern Naomi håller krampaktigt i sin docka under hela resan och säger inte ett ord.
Barnen somnar till slut av utmattning på en madrass. De vuxna som fortfarande är vakna kisar oroligt ut mot vägen och billjusen som bländar dem. Rädslan för att mördarna ska hinna ikapp dem och slutföra sitt verk hänger i luften.

Lastbilen var den inkomstkällan som mördargängen, så kallade Maras eller Pandillas, ville ha krigsskatt på – ett annat ord för utpressningspengar under mordhot. Två stora gängmaffior, Calle 18 och Mara Salvatrucha, slåss om sina landsmäns pengar. Ofta tvingas honduraner betala till båda gängen för att inte bli mördade. Hela landet, inklusive den ofta underbetalda och korrupta polisen, är infekterat av systemet med skyddspengar.
– Mara Salvatrucha har blivit mer professionella på sistone. De vill inte ha så lite uppståndelse som möjligt efter hand som de börjar investera i den vita ekonomin, säger polisinspektören José Andino.

Oftast räcker det med hot. Men gängen ryggar aldrig för ultravåld om de vill åt något eller någon. Folk blir halshuggna, torterade och bakbundna med stålvajrar runt strupen och fotknölarna. Det vet familjerna Piñeda-Garcia.
19-åringen Huber Antonio kör nu för första gången sin döde pappas lastbil på Honduras guppiga landsvägar. Han skulle egentligen också ha blivit mördad i likhet med sin far, men lyckades slita sig loss och gömma sig på fältet framför huset. Det tog ett par timmar innan poliserna själva vågade åka hem till honom och säkra brottsplatsen.
Det enda skydd familjerna Piñeda-Garcia kan hoppas på är från de egna släktingarna i hembyn. Den by som de för några år sedan övergav i hopp om att fly fattigdomen.

Familjernas hemby ligger i bergen norr om San Pedro Sula. För att komma dit åker lastbilen över en flod på en ranglig hängbro i trä och genom till synes oändliga bananplantager och majsfält. Det nu faderlösa 15-åriga mellanbarnet Darwin sitter tyst och spelar ett spel på sin telefon. Spelet går ut på att skjuta ned så många elaka farbröder som möjligt.

– Jag har varit i byn på besök. Men nu blir det annorlunda. Slut på skolan. Jag måste jobba och ta hand om familjen, säger han.
Hans mamma bryr sig inte om honom, påstår han. Hans barndom har kantats av fängelsebesök hos vuxna och av örfilar. Våldet på Honduras gator spiller över i vad som har blivit ett av regionens grövsta våld i hemmen. Mörkertalet för antalet mördade kvinnor är stort, enligt flera människorättsorganisationer.
– Mammas nya barn får alltid kramar. Aldrig jag, säger 15-årigen med mild röst och blickar ut i mörkret.

Byn ligger intill ägor som till för en kort tid sedan tillhörde Rosenthalfamiljen – en av det tiotal mäktiga familjer som styr Honduras. Inte långt härifrån går vägen för kokainet från Colombia mot USA. Familjen Rosenthals två överhuvuden är idag åtalade i USA för tvätt av kokainpengar i stor skala. Familjeöverhuvudet, den 80-årige Jaime Rosenthal, var en gång vice-president i Honduras. I dag har han en förmögenhet på sex miljarder kronor, enligt Bloomberg. Att en sådan förmögenhet har skapats i regionens fattigaste land, säger mycket bara det. Jaime Rosenthal står också nära regeringen, men kan trots det nu bli utvisad till USA som trycker på.

Till följd av åtalet har centralmakten beslagtagit en av hans banker och odlingar som familjen Piñeda nu reser genom. Rånmord på plantagerna påstås vara vanliga på de raka, ändlösa vägarna genom meterhöga socker- och majsplantor.

Långt efter mörkrets inbrott när familjen kommer fram till den lilla hembyn på ett par hundra invånare bärs kistorna in i familjens hus. Där väntar släktingarna med spända käkar. Waldina, änkan till maken Milton är otröstlig.
– Varför? Banditer! Varför, skriker hon ut i natten och lägger sig över kistans glasruta.

Ungdomarna studerar nyfiket kulhålen i det vaxartade ansiktet. De vuxna är bistert sammanbitna och viskar till varandra. Barnen går runt mellan kistorna i hallen och det lilla sovrummet intill.
Några bybor tröstar sig med ljummen öl på den leriga gräsplätten. Kvinnorna sitter i köket och dinglar med huvudena. Miltons mamma mumlar en bön med händerna knäppta i skötet.
När det tjocka morgondiset lättar är stämningen om möjligt än mer spänd.

Begravningen ska äga rum högst upp på en kulle ovanför byn. Men i Honduras händer det att begravningar slutar i blodbad, när fiender ser möjligheten att radera ut en hel familj.

Elbert, bror till den avlidne Milton, hjälper till att bära fram kistan den sista leriga sträckan, efter att bilarna kört fast i den leriga kullen. Han svettas ymnigt i den tropiska hettan. Hans läderjacka döljer illa den skottsäkra västen med dubbla skyddsplåtar. Några andra släktingar har lindat in vapen under jackor och spanar ut över sluttningen efter möjliga hot i det gröna, vildvuxna gräset.

Längts bort, lite avsides sitter 19-åringen Antonio på en gravsten. Han säger att han medvetet satt sig på avstånd från familjen. Han känner sig som ett levande kulfång.

– Jag vet att jag utgör en direkt fara för min familj så länge jag är nära dem, säger han.
Vi frågar om hur han ser på framtiden. Tänker han göra som de tiotusentals honduranska minderåriga som flyr till USA? I ett läger nära flygplatsen i San Pedro Sula samlas de deporterade ungdomarna som inte lyckats hålla sig kvar illegalt i USA. Men Antonio har inte ens drömmar om exil kvar. Inte utan pengar.
Men hur skulle du vilja se din framtid om låt säga tio år?
Antonio tittar upp med en trött blick.
– Jag kommer inte att överleva det kommande året, säger han. Rösten är inte självömkande. Bara torr och konstaterande.
När vi kör ut ur byn ser vi namnet på gatan där de bor: Paradisvägen.