atronen väger bara några gram och gör ett litet ett klingljud när kirurgen lägger den i metallskålen. Bredvid honom står hans kollega och lyfter upp den sexårige Esmatullahs tarmar ur magen. Det rytmiska plingljudet från kardioskopet är det enda vi hör tydligt under tiden som läkarna mumlar till varandra. De behöver inte säga så mycket.

Sådana här operationer gör kirurgerna i Lashkar-Gah, i Helmandprovinsen i södra Afghanistan, varje dag på barn vars kroppar blivit söndertrasade av kulor och splitter. De afghanska kirurgerna är troligen några av världens mest rutinerade i sitt slag. Ofta går operationerna bra och liv räddas. Men Esmatullahs fall är svårt och ovisst. Hans lever har blivit svårt skadad av kulan.

Läkarna vet ännu inte att om ett par dagar kommer även Esmatullahs nioåriga storasyster Atisia att anlända till kliniken, skadad av en kula i foten. De har ännu inte sett Atisias ansiktsuttryck, förvridet av smärta under det hennafärgade hårsvallet när hon läggs på britsen i akuten.

Läkarna kommer inte heller att känna igen hennes namn. Det finns för många patienter på den italienska hjälporganisationen Emergencys akutsjukhus i Lashkar-Gah. De ena patienten avlöser den andre. All statistik skjuter i höjden liksom antalet granaterna där utanför sjukhuset. Eller som självmordsbombarna vid guvernörspalatset. Eller som vägbomberna utmed de få, framkomliga transportleder som finns kring Lashkar-Gah. Att ta sig fram här är ren gambling med livet som insats. ”Lash Vegas” döpte brittiska och amerikanska soldater den lerdammiga staden Lashkar-Gah till med sina raka gator. I dag är de utländska soldaterna borta från gatubilden.

De utländska soldaterna segrade aldrig, trots uppbackning i hela landet av uppemot 150 000 soldater med toppmoderna vapen. Döden, opiumodlarna och talibanerna (och några enstaka medlemmar ur Islamiska staten) har inte varit så närvarande i Helmandregionen på femton år. I regionen odlas runt en tredjedel av världens opium till heroin, enligt FN. De pengarna eldar på kriget – och villapriserna i Lashkar-Gah.

Vägarna och fälten är fulla som aldrig förr av sprängmedel, med eller utan fjärrstyrning för detonationen.
– I dag är skadorna allvarligare. Det beror på att bomberna är större och hemmagjorda. Talibanerna sitter numer helt ogenerat på bytorgen och mekar ihop dem. Folk står och tittat på och lär sig i sin tur. Förr använde de minor tillverkade utomlands. De var kalibrerade för att bara spränga av ett ben. Inte mer. Nu bara öser de i sprängmedel, metall och skrot. Ofta kommer skroten från verkstäder och innehåller en massa motorolja och rostig taggtråd. Du kan ju föreställa dig vilka infektioner det ger i sin tur för minsta skråma, säger doktor Hamayun, när han vilar ut mellan två operationer.

Aldrig under sina tolv år som kirurg har mannen med de trötta ögonen tvingats amputera så mycket som de senaste månaderna.

I sal A ligger två barn som är förlamade från magen och nedåt. Från sina sängar fäktas de med blå, röda och gula ballonger med femårige Mohammed Shafi. Shafi, som alla kallar pojken, kan stå och gå, men har svårt att le, annat än med ögonen. En stor del av munnen och ena kinden är ett gapande hål. En handduk runt halsen suger upp dräglet som rinner ur hans öppna gap.

Femåriga Maimana hann heller aldrig ta skydd. Det var ju hennes tur att blunda när hon lekte kurragömma utanför huset. Maimana blundade fortfarande när metallbitar slet sönder ryggmärgen på henne. Hennes lillebror var däremot redan gömd och klarade sig.

Splitterskador från både minor och löst riktade granater är en farsot bland Helmands barn. Barnen utgör ungefär en tredjedel av det stigande antalet skadade i konflikten.
Att lägga ut minor är en strategi i talibanernas återerövring av Afghanistan. Flera personer berättar för oss om lastbilar fulla med minor som kör in i nyss erövrade byar och töms på sin last.
Det kan talibanerna göra mycket mer ostört än för några år sedan när de utländska soldaterna var massivt närvarande.

När den afghanska regeringen i dag säger att de kontrollerar ett samhälle i Helmand så innebär det att de har några soldater eller poliser förskansade i en offentlig byggnad. Sanningen om vad de egentligen kontrollerar kommer bäst ur munnen på barnen.
– Nej, det är inte varje dag som de krigar i min by. Det är bara när polisen försöker åka utanför polisstationen som talibanerna börjar skjuta på dem, berättar den 11-åriga flickan Zatia.

Det tog ett par dagar innan hon började prata med oss. Isen lossnade först när jag berättat att jag har en kompis som gick på en landmina och blev av med foten, men att han idag springer jättesnabbt. För en stund slutade hon jämra sig och pekade på det vänstra underben som hon inte längre har kvar. Hennes berättelse kom som en fors av ord. En flickas vardag i Helmand, Afghanistan.
– Jag gick ut och skulle hämta ved och vatten. Jag hade tagit den stig som talibanerna pekade ut åt mig. Den andra var full med minor sade de. När jag kom tillbaka så var det redan mörkt och talibanerna och polisen började skjuta mot varandra igen. Vårt hus ligger nära polisstationen så vanligtvis brukar jag springa in i ett speciellt rum i huset när de krigar. Talibanen skrek åt mig att slänga mig ned på marken: ”Spring inte! Ligg ned”, ropade han, men jag träffades ändå av en kula. Jag såg hur det blödde jättemycket. Mitt ben hängde i bara skinnet, berättar Zatia.

Ett stenkast från den blödande dottern såg hennes familj vad som hände, men under några långa minuter vågade sig ingen ut i kulregnet. Till sist sprang en kusin ut till flickan som låg och förblödde. Han släpade in henne och lade ett avsnörande förband strax över knäet.
Nu vet inte 11-åringen hur hon ska se på framtiden. Hon blir svår att gifta bort. Att hitta ett yrke blir också besvärligt. Samma talibaner som brydde sig om hennes överlevnad har förbjudit henne att gå i skolan sedan de tog över i byn.
Ändå skiner Zatia av viljestyrka, till och med under effekt av narkos då hon kommenderar hela salen att lägga sig och sova.

I Helmandprovinsen har talibaner och olika opiumkrigare tagit över en majoritet av landsändarna. Regeringen talar om taktisk reträtt, men har fullt sjå med att hålla åtminstone provinshuvudstaden Lashkar-Gah och den stora motorvägen som går som en ringled runt Afghanistan någorlunda fri.
Frågan är bara vem de ska hålla provinsen fri från?

I det Afghanistan som västmakterna nu dragit sig ur vet ingen längre med säkerhet vem som är vem, fiende eller vän? Den sexårige Esmatullah som kämpar för sitt liv på operationsbordet skulle kanske kunna klassas som taliban? Läkarna hittade en näve med oanvänd ammunition i hans fickor när de klädde av honom.
Och varför hade hans pappa egentligen bett sonen att gå och hämta något i deras hus?
– Polisen gav oss order att lämna vårt hus omedelbart för de skulle börja strida där, sade de. Kort efteråt plundrade de vårt hus på nästan allt vi hade, berättar Njamatullah, Esmatullahs pappa.

42-åringens egen pappa dog för länge sedan av en kula. Varje generation har sitt egna kapitel i kriget.
– Jag var själv polis en gång i tiden. Jag kunde bära tolv granatspetsar på ryggen. Men det var på den tiden som polisen fortfarande försvarade folket, säger 42-åringen.
Hans manliga muskel- och viljestyrka har gått i arv till sonen, förklarar pappan stolt.

På Emergencys sjukhus i Lashkar-Gah frågar ingen i personalen om patienterna eller de anhöriga är taliban, polis eller militär. På sin höjd motar de ut två militärer med glansiga ögon i korridoren som uppenbarligen är höga på droger. Drogbruket är ett av den afghanska arméns stora problem, vid sidan av deserteringar. Korruption är en annan. Vapen stjäls från vapenbröder och säljs till fienden. I februari hamnade en hel park av bepansrade terrängfordon, så kallade Humvees, i talibanernas händer. De använde en av dem till ett bombattentat.

Var talibanerna än drar fram så är lärarna de första som de sätter skräck i. Att forma barnen till goda talibaner är en prioritet för dem. Nu har de dessutom all tid i världen på sig. En person ur sjukhuspersonalen, som vill vara anonym, berättar vad han får höra från hembyn.
– Förr var talibanerna hur nervösa som helst när de hälsade på i byn. De vågade aldrig stanna längre än någon timme i samma hus. De visste att mitt i natten kunde det komma en helikopter och hissa ned soldater med utrustning för mörkerseende och skjuta dem. Nu stannar de i samma hus i flera veckor och bygger till och med egna domstolar, skolor och fängelser, säger sjukvårdaren.
– Det oroväckande är att många bönder föredrar talibanernas skiljedomstolar om de har en tvist med någon. De anses vara både rättvisare och snabbare än statens korrumperade och långsamma domstolar, säger studenten Zamir Saar i Masar-e-Sharif.

Inte bara talibaner, utan även polisen har anklagats för att använda sig av barnsoldater vilket har tvingat regeringen i Kabul att se över procedurerna och tillsätta speciella utredningar.
När det finns barnsoldater så finns det också vuxna soldater som skjuter på barn. Tvåbarnspappan, sergeant Jawed Mangal, 26, är en av dem.

– Vi jagade talibaner som hade kidnappat några civila utlänningar när vi plötsligt hamnade i ett bakhåll i en by. Dussintals, kanske hundra talibaner kom emot oss. Vi var i klart underläge. Jag såg att många av dem bara var barn, men de var beväpnade med tunga vapen. Vi fyrade av en granat mot dem och besvarade elden. Många av dem som dog var bara barn, berättar Jawed Mangal. Han är bitter, ilsken och ledsen och säger:

Själv var han tvungen att avsluta sina ingenjörsstudier när hans storebror dödades av talibaner. Istället blev han soldat för att kunna betala en bra utbildning till sina egna två barn.
– Jag är beredd att göra vad som helst för att de inte ska behöva avbryta sina studier som jag blev tvungen att göra, säger han.

Vi träffar honom i Baghlanprovinsen, 23 mil norr om huvudstaden Kabul – en dalgång dit man kommer genom ett trångt pass i norr och reser genom fantastiska landskap som har sett otaliga krigshärar dra genom ända sedan antiken och Alexander den stores dagar. Det är ytterligare en av de provinser som regeringen har allt svårare att kontrollera. Under ett par veckor den här vintern kapades eltillförseln mot huvudstaden Kabul när talibanerna saboterade kraftstationen utanför Chesm Cher, nära Pol-e Khomri.

I dag heter det att regeringsarmén kontrollerar staden. I praktiken innebär det att de har ett befäst garnison på en brant och dammig bergstopp utanför staden. Nedanför den finns fienden överallt.
– Talibanerna är där, 150 meter bort, säger vår chaufför och pekar mot en ett dike med rader av träd samtidigt som han accelererar lite mer.
Högst uppe på kullen står ett par lättare kanoner.
– De är helt värdelösa för oss. I höstas förhandlade regeringen fram ett eldupphör med talibanerna. Under tiden bad bönderna i dalgången om schaktmaskiner för att kunna bevattna sina fält. De fick maskinerna av internationella hjälporganisationer. Men istället för att bygga bevattningssystem så användes maskinerna av talibanerna till att gräva skyttegravar och tunnlar. Vissa tunnlar är sju-åtta meter djupa och våra kanoner är helt verkningslösa mot dem. Utan eldunderstöd från amerikanskt flyg kan vi inte göra något, säger befälet Abdul Quahar. Han pekar på de olika vägarna i dalgången:

Inne i tältet för stridsledning, säger brigadgeneralen Ghulan Farooq, att han saknar det avslutade samarbetet med de svenska soldaterna i Afghanistan.
­– De stod sida vid sida med oss och erövrade tillbaka meter efter meter från talibanerna, säger Ghulan Farooq.
Under tiden som den afghanska militären väntar på ett ovisst flygunderstöd biter sig talibanerna fast runt deras bas och stärker sitt grepp över civilbefolkningen. Dalgången blev under hösten ett träningsläger för trupperna som i oktober gick mot Kunduz, där ett sjukhus från Läkare utan gränser bombades.
Allt färre hjälporganisationer vågar längre verka utanför Kabul – och knappt ens där. I februari stormade afghansk militär in i en av den Svenska Afghanistankommittén, SAK:s, sjukstugor väster om Kabul. Militären släpade ut två patienter – varav en 15-årig pojke – som sköts på bytorget. Några organisationer i likhet med Röda korset, Emergency, War Child och SAK försöker ändå hålla sig kvar, även om den utländska personalens rörelsefrihet skärs ned till ett minimum.

För att komma till arméns yttersta skyttegravar i Baghlandprovinsen tar vi ett bepansrat fordon, en så kallad Humvee, i den gassande solen. Föraren tittar misstänksamt på barnen som leker vid vägkanten. Sett genom en Humvees tjocka, repade rutor ser hela världen ut som ett hot.
Vi hör några avlägsna smällar när vi kryper runt i soldaternas dammiga skyttegravar och på gräsplätten bakom. När en kula visslar till över soldaternas huvuden med ett fjiutt-ljud, som av en misslyckad nyårssmällare, så byter några av dem lojt från sittande till liggande ställning på gräsmattan. Andra bara tittar bort mot talibanernas linjer:

Långt därifrån, på ett sjukhus i Kabul, sitter mamman Bibi Shireen och förbannar allt detta skjutande. I sängen ligger hennes 13-åriga dotter Khadija, nästan helt förlamad så när som att hon kan röra vänsterarmen tillräckligt för att en dag kunna mata sig själv.
– Alla dessa män borde gå i skolan och lära sig saker istället för att springa runt och spänna musklerna och skjuta med vapen. Om de lärde sig saker skulle de inte hålla på så här, säger hon med hög röst så att orden inte undgår någon i salen. Dottern Khadija sneglar på sin mamma ur ögonvrån och verkar nicka gillande.
Mitt i det afghanska kaoset finns det trots allt områden som är nästan känns lika lugna som en Edens lustgård.

När vår jeep tar oss upp för de smala bergsvägarna till Panshirdalen är det som att komma in i en annan värld med snötäckta bergstoppar. I staden Kapisa kör vi över floden Panshir med Kapisas fiskrestauranger som ligger vid stranden som små färgglada båthus (med skilda delar för kvinnor och för män) och svänger av åt nordost innan vi kommer till Lejonporten. Lejonporten är det mytiska bergspass där befolkningen från Kapisa och Panshir har hållit både ryssar och talibaner stången i årtionden. Vraken från ryska stridsvagnar är lämnade som stolta segerstatyer utmed flodbädden.

Istället för att köra in i dalen tar vi oss uppåt bergskammen och stannar till i Darband, en liten by som inte finns på någon karta. Det är ont om dricksvatten i byn och skolgången haltar får vi veta. Hit har kriget inte nått på något årtionde. På torget verkar ett dussintal barn slåss med varandra, hoppande på ett ben. Men de skrattar.
Inget av barnen har någon kamrat som blivit skadad i kriget. Ingen av dem tänker heller bli soldat när de blir stora, utan istället vill de bli domare, advokater och affärsmän, säger de i mun på varandra.
Varför vill du inte bli krigare, frågar vi den 12-årige Montoz.
– Jag tycker för mycket om koranen för det, säger pojken.